Art news

Art news

Om Art News

Hej och välkommen till min blogg Art news som kommer att hålla dig uppdaterad med nyheter om kommande konstutställningar, författarprojekt och andra idéer som har med mitt skapande att göra. Staden Stockholm har också en central roll i mina blogginlägg. Stadsutvecklingen i denna stad är därför ett kärt ämne för mig och som jag hoppas kunna få dela med mig till er. Varmt välkomna, Oscar Freyre

Vodka&Hubba Bubba ute i näthandeln

FörfattarskapPosted by Oscar Freyre Tue, September 24, 2013 13:35:59
September 2013
Min självbiografi Vodka & Hubba Bubba är nu ute på nätbokhandeln och man kan beställa hem den från Adlibris, Bokia och Cdon.com
Man söker på "Vodka & Hubba Bubba" eller Oscar Freyre
Hittills har jag sålt över 130 böcker (jag har flera kvar) så nu hoppas den siffran stiger! Bland dem som har läst den har flera känt att de måste skriva några rader om den och därför har jag valt ut Elisabeth Nordlanders (Präst i Svenska kyrkan) kommentar om min roman som lyder enligt följande:

”Boken som Oscar Freyre har skrivit om sin uppväxt i Peru och sitt möte med 70- talets Sverige är en fängslande livsberättelse som kan ge god hjälp att förstå mötet med en annan kultur från ”insidan”. Men det är framför allt en berättelse om ett barns utsatthet inför vuxenvärldens prioriteringar och beslut, oavsett var i världen det lever. Det är en bok som man gärna vill diskutera med andra.”

Elisabeth Nordlander



Bokrecension om Djingis Khan

FörfattarskapPosted by Oscar Freyre Tue, May 21, 2013 15:06:42
Mannen som förändrade världen

Jack Weatherford ”Djingis Khan och modernitetens uppkomst”

Finns att låna på biblioteket i Medborgarplatsen.

Hur ofta läser man en recension om historiska skildringar? Alltför sällan nuförtiden och därför vill jag uppmärksamma denna bok som i mitt tycke är den mest övergripande dokumentationen om den man som bokstavligt talat förändrade världen under sin livstid!

Djingis Khan är den mest vantolkade och missuppfattade mannen i historien. I vissa länder är han förknippad med djävulen själv och hans namn är belagt med tabu.

Historia är som bekant ett hett och tudelat diskussionsämne beroende på vilken sida man befinner sig på. Faktum är att det har kommit fram nya och mångsidiga fakta som hållits dolda och hemligtstämplade av diverse stormakter under långa perioder och som nu, tack och lov, krupit fram i dagsljuset. Det är just dessa nyheter som boken upplyser oss okunniga och vilseledda läsare om och som kommit att förändra bilden av denne store krigare och hans stolta folk! Djingis Khan levde mellan åren 1162 – 1227 och hans mongolvälde varade fram till slutet av 1400-talet.

Efter Sovjets ockupation av Mongoliet frilades stora områden som varit stämplade som förbjudna zoner. Dessa zoner användes av ryssarna till militära experiment med okonventionella vapen. Skogsmarkerna öster om Ulaan Baatar, som hörde till Djingis Khans kärnområden, lämnades sönderbombade och fyllda med giftiga kemikalier! Enorma bombkratrar, minor, övergivna och sönderrostade stridsfordon samt grovt förorenade vattentäckter var det som mötte mongolernas syn när de för ett kort tillfälle fick tillgång till sin store landsfaders ursprungsländer. Efter det kalla kriget kom så ännu en ny ockupationsmakt som övertog inte bara samma område i besiktning utan förde med sig den beryktade och enda dokumentationen som fanns till hands om den store härföraren. Den hemlighölls på okänd plats någonstans i Peking ända fram till 1999.

Kineserna ser Djingis Khan och hans folk som en del av den kinesiska historien och därför ansåg de att ”Den hemliga historien”, som dokumentationen heter, skulle förvaras inom den kinesiska nationalmakten. Den hemliga historien är skriven av flera skildrare under Djingis Khans och hans efterträdares tid. Bland dessa författare finns några persiska och kinesiska skriftlärda som levde tätt intill det härskande mongoliska hovet under de nära trehundra åren som de härskade världen. Skriften är skriven med gammelkinesiska skrifttecken, något som Kublai Khan såg till att möjliggöras då mongolerna själva saknade skriftspråk. Kublai Khan är Pekings grundare och därför ser kineserna denne strategiskt skicklige mongolledare som en av sina egna landsmän. Faktum var att Kublai var sonson till Djingis Khan och en av fyra samtida mongoliska ledare som delade på världen genom de fyra mongoliska rikena, Khanaterna. Kina var ett av dem och Ryssland, som då kallades för Gyllene hornen, ett annat. Det tredje riket var det som idag utgörs av Iran, Pakistan, Afghanistan, inre asien och Kaukasien, hela mellanöstern minus den arabiska halvön och det fjärde Khanatet bestod av det mongoliska ursprungsområdet, nordvästra Kina och delar av Sibirien. Sammantaget var detta rike mer än dubbelt så stort som hela Romarriket och Alexander den stores rike tillsammans! Kublai Khan såg till att Kina enades, byggde upp administration- och utbildningsväsendet, utvecklade jordbruket med importerade grödor och sädesslag från andra delar av mongolriket samt skapade de första handelskontakterna mellan det dåvarande Europa och Kina. Bland den mest kända handelsmissionärerna i denna tidiga transkontinentala trading hette Marco Polo. Föga har dock varit känt om de hundratals franska, tyska och italienska köpmännen samt präster som kom att ingå i mongolens hov och interkontinentala handelskomission. Mongolerna skapade tusentals nya handelsvägar i sitt enorma rike och upprättade handelsstationer på jämnt avstånd från varandra längs rutterna. Detta åstadkom en imponerande handelsboom hos de länder som befann sig inom dess räckhåll och som kom att bidra till ekonomisk tillväxt och kulturellt utbyte! För Europas del innebar detta en öppning, då världsdelen led av sin misär och ekonomiska recession efter romarrikets fall och fick samtidigt ny kunskap inom teknologiska nyvinningar från fjärran östern som låg långt före. Mongolerna skapade denna direkta kontakt som tidigare varit stängd på grund av den muslimska världen. Religionsfrihet och fri marknad rådde då mongolerna inte lade sig i sina erövrade länders trosuppfattningar och handelstraditioner. Däremot ville de ha in tribut och skatt som verkställdes med en komplex organisation vars administration än idag imponerar! Mongolhärskarna blev således mycket förmögna och var därför väldigt attraktiva handelspartners för köpmän från hela den kända världen.

Det som hittills varit mest allmänt känt är mongolernas fantastiska krigsteknik. Deras raffinerade vapen- och anfallsteknik, som kom att utvecklas utifrån traditionellt mongoliskt anfallstrategi till häst blandat med kinesernas kastmaskiner och muslimernas belägringstorn, var totalt oövervinnelig och förändrade militärmakters anfalls- och försvarstrategi i hela världen för all framtid. De kunde vinna över arméer som var flera gånger större än deras egna och ingen stad kunde försvara sig eller hålla ut mongolernas överlägsna belägringsteknik. Ännu i våra dagar inspireras militära ledare, bland annat under andra världskriget, av Djingis Khans och hans ättligars krigsstrategi men detta är bara en liten del av mongolernas tekniska donationer till eftervärlden. Det faktum att kineserna var först med pyroteknik skulle inte ha vidareutvecklats till raket- och bombtekniken utan mongolernas framfart bara för att nämna ett exempel. Ett annat är läkekonsten som utvecklades via en blandning av persisk och kinesisk teknik. Moderniteten uppstod alltså från den djupaste avgrund i mänsklighetens historia; medeltiden, och detta tack vare mongolerna!

Hur kunde denna stora radikala vändpunkt i planetens historia ha skapats så plötsligt och uppkommen av en enda individ? Svaret finner man när man gräver sig djupare i Djingis Khans personlighet och särskilt när vi granskar hans liv som barn. Han hade en sådan osannolikt tuff uppväxt som för oss moderna människor ter sig som totalt obegriplig. Han var en riktig överlevare med gudabenådad tur, förstånd och skicklighet. Han klarade av att se sin far dödas, leva utan sin bortrövade mor, led igenom omänskligt slaveri med de värsta förnedringarna ett barn kunnat utstå, övergivenhet, hunger, köld, trakasserier och till sist få sin fru och barn bortrövade. En sådant ungdom måste ha påverkat hans ståndpunkt och attityd mot sin omvärld så till den mildra grad att han ville förändra den från scratch! Mongolernas tuffa stäppliv med barbariskt hierarkisystem där man föds till empatilös överhöghet var de livsvillkor Djingis ville ändra på. Han värderade individernas förmågor och utplånade det bakåtsträvande aristokratiska adelsskap, han såg till att använda sig av människans olika egenskaper oavsett kön, ursprung och stamtillhörighet. Han inrättade lagar i ett laglöst land. Sakta men säkert skapade han ett samhälle som började respektera varandra för vad de gjorde och inte för var de kom ifrån och kvinnor fick äntligen den respekt som saknats sen begynnelsen. Med sin starka tro på Den eviga himlen, en självkänsla som var förknippad med sin omvärlds naturlagar och de organisatoriska förmågorna han hyste utvecklade han sitt folk från vilda nomader till världens herrar på två och ett halvt decennium. Det är en prestation som saknar motstycke i världshistorien och i mina ögon väl värd att notera!

Oscar Freyre 2013-05-19

Vodka&Hubbabubba klar!

FörfattarskapPosted by Oscar Freyre Thu, April 11, 2013 19:44:45

April 2013, nyss fyllda 50 år! Min självbiografiska roman Vodka & Hubbabubba är klar och tryckt i 110 exemplar!
Det tog mig över två år att skriva denna skildring av min uppväxt i Peru och Sverige. Boken sträcker sig från 1968 - 1975 då min lillasyster Patricia föds och däremellan får ni läsare lära känna min historia om hur det kom sig att jag hamnade i Sverige!
Det går att beställa boken direkt från mig via mejl och då får ni den hemskickad och signerad!
OF

V&H Kapitel 4

FörfattarskapPosted by Oscar Freyre Sun, August 28, 2011 14:01:40
Hej käre läsare, som utlovat, här kommer en förhandsvisning från min roman Vodka & Hubbabubba som jag skrev färdigt den 25 augusti 2011.

Det är kapitel 4 (av 15) som är döpt till La Punta. (9 sidor lång)
Efter ett år i Chaclacayo flyttade jag och lillebror med farmor och farfar till havet. Det var där mamma för första gången berättade om svensken från sagolandet Sverige!

Kapitel 4

La punta




La Punta är en långsträckt stadsdel som vilar på en spetsig udde. Udden sticker åtminstone fyra till fem kilometer ut mot det enorma Stilla havet och är omgiven av både sand- och stenstränder. Mitt emot udden sträcker sig två avlånga och bergiga öar, El Fronton och San Lorenzo, varav den sistnämnda användes förr som fängelse. Den var känd som Perus Alcatraz! La Punta betyder ”udden” och det kan sannerligen inte ha valts ett bättre namn för detta område som liksom en projektil sticker av från kontinenten ut i det stora blå!

Distrikten hör till hamnstaden Callao som är Limas port mot havet. Hamnstaden är grundad på 1530- talet och var under århundraden inte bara Perus viktigaste hamn utan hela Sydamerikas mest betydelsefulla utpost mot omvärlden.

Själv är jag född i Callao, närmare bestämt på Hospital de Bellavista, som tyvärr inte finns längre. De som bor eller är födda i Callao kallas för Chalacos. Uttrycket ingav förr i tiden stor respekt. Detta är något jag själv fått erfara de gånger jag svarat för mina landsmän som frågat mig var i landet jag kom ifrån. Det har nämligen hänt att de ryggat tillbaka och visat respektfulla gester mot mig. Då jag försäkrat för dessa fördomsfulla landsmän att det faktiskt gått långt tid sedan jag flyttade därifrån pustar de väl ut och faran är över och då kopplar de flesta av!

Chalacos har nämligen ett dåligt rykte som beror på att Callao, på grund av sin hamn, var länge centrum för kokainhandeln i Peru. Knarkkartellernas distribution sköttes av korrupt hamnpersonal med maffialiknande verksamhet vida utspritt bland kriminella gatugäng. Kriminaliteten i staden är fortfarande störst i landet men har definitivt sjunkit i frekvens. Nattetid är det ändock direkt förenat med livsfara att vistas på vissa gator! Trots dessa fakta har hamnstaden varit en central utgångspunkt för min släkt betytt då mina farföräldrar samt deras förfäder haft sina rötter här.


Callao är inte bara en hårt kriminellt belastat hamnstad, den har en mycket viktig kulturell funktion för regionen. En hög andel av stadens befolkning har afrikanskt härkomst. Därför är den säte för den peruanska varianten av cumbia- och salsamusiken vars dominerande rytmer har naturligtvis sina rötter i Afrika! Överallt finns det ”tonos”, dygnetruntöppna klubbar och barer där det spelas och dansas ohejdat både inomhus som ute på gatan till långt in på morgontimmarna! Sådan ohämmat livsnjutning såg man ingen annanstans i Limatrakten!

Callao har fina och betydelsefulla anor långt tillbaka i tiden. Dess sköna kolonialistiska arkitekturstil med stor och vacker snickarglädje vittnar om hur angeläget staden förhöll sig för det spanska herrefolket. Hamnen var spanjorernas viktigaste handelsplats i Stilla havet då varorna från Peru, Chile, Bolivia och Argentina fraktades till Panama innan de med mulor bars över sundet och skeppades vidare mot Europa. Potatisen var en av dessa varor vars ursprungliga namn ”papa” fortfarande används i Peru. Det var dock här i Callao som spanjorerna döpte om den till patata för att inte förödmjuka påven i Vatikanen vars latinska tilltalsnamn var Papa!

Innan farmor och farfar flyttade till Chaclacayo bodde de i ett gammalt träbyggt hus i typiskt spansk colonialstil. Huset var belägen på den ståtliga allén Saenz Peña, en paradgata som korsar staden i en öst- västlig riktning. Gatan fortlöper sedan i en 12 kilometer lång aveny som sammanlänkar hamnstaden med Limas centrum.

Byggnaden, där mina farföräldrar hade bott sedan de gifte sig, var så vackert och omsorgsfullt dekorerat in i minsta detalj att jag varje dag hittade nya formationer på träräcken, vägglisterna och på den långa himmelsblå korridortapeten med omsorgsfullt målade änglar svävande på bomullsmoln!

Som liten kunde jag känna den söta odören från de förmultnande träbyggnationerna. Tjocka djungelstockar som sattes omsorgsfullt på plats i början av artonhundratalet!

Huset var så gammalt att det till och med var hemsökt, ja, det sades att det spökades där och ibland samlades min släkt för seanser i matsalen.

De trodde att spökena var förfäder till dem och att dem använde sig av huset som deras centrala mötesplats!

Hit flyttade min far efter att mamma skilt sig från honom. Bostaden stod tom då farmor och farfar flyttade ut till Chaclacayo. Pappa bytte dock ut seanserna mot stora schacktävlingar. Min far var nämligen en duktig schackspelare och vann faktiskt också flera regionala mästerskap!

Efter den skräckfyllda jordbävningen maj 1970 bestämde farmor och farfar att flytta tillbaka till Callao. Men pappa ville inte flytta på sig så därför gick flyttlasset istället till La punta, som hörde till de finaste badorterna i landet.

Jag och lillebror fick dela på ett litet rum som hade en smal våningssäng. Jag kommer ihåg hur spännande det kändes att flytta till ett ställe så låg alldeles intill havet!


Vi flyttade in i La Punta strax före årsskiftet 1970 – 71. Jag minns att Peru nyligen genomlidit en statskupp ledd av en general vid namn Velazco Alvarades och som självutnämnde sig till president 1969. Denne hade en politik som utgick på att nationalisera stora delar av näringslivet. Både inhemska som utländska företag förstatligades vilket ledde till kollisionskurs med de stora amerikanska ägarna. Denna politik banade senare vägen för de ansenliga japanska investeringarna i landet som dominerade senare delen av 70- talet och 80-talets ekonomiska handlingsmönster!

Generalen var illa omtyckt av min släkt och av de flesta peruaner. Min släkt var starka anhängare till Accion Popular, partiet som hade makten innan statskuppen genom president Fernando Belaunde Terry. Min fars arbetsgivare, PetroPeru (oljebolag), blev således ett av dessa nationaliserade företag!

Här i La Punta bodde det sedan tidigare två familjer som hörde till mina närmaste släktingar. En av dessa var min farbror Belisarios familj, han som körde Forden som en dåre, med hans vackra fru Silvia och deras nyfödda dotter Viana. De bodde bara några kvarter från oss. Den andra familjen hörde till farmors släkt, Zagazeta. Denna släkt var direkta ättlingar till spanska kolonialister som flyttat in i landet i början på nittonhundratalet. Deras, med mig, jämnårige son tyckte mer om att leka med tjejer och dockor och därför blev vi aldrig några riktigt nära lekkamrater! Vi träffades som tur var inte så ofta heller men jag minns faktiskt hur tråkigt det var under dessa gånger då jag blev tvungen att byta kläder på hans dockor!


Lukten av tång, alger, färsk fisk och skaldjur var det allenarådande oset i denna del av staden. Det berodde givetvis på havets närhet men också därför att hamnen låg precis strax norr om udden. Den starka Humboldtströmmen förde med sig all sorts ting som producerades i havets innandömen och spolade upp det på de fina stenstränderna. Vintertid spolades det även upp ruttna träbitar och allt möjligt skräp av plast och konservburkar från när och fjärran!

Klimatet i La Punta varierade från lagom varma somrar till disiga och fuktiga vintrar. Anledningen till den behagligt varma sommaren var just den kalla Humboldtströmmen vars vindar kyler ner den tropiska värmen från norr som annars hade gjort livet här tämligen het och svettigt. Temperaturskillnaden mellan sommar och vinter skiftade aldrig mer än tio – tolv grader. Däremot var vattnet iskallt året runt!

Stränderna på norrsidan av udden, där vi bodde, bestod som sagt av runda och släta stenar i varierande storlekar. Havet hade format dessa vackert välslipade stenar och jag minns än det speciella eko-ljudet när två av dessa stenar kolliderade mot varandra. Det lät som om de var ihåliga!

Det är tyvärr inte helt riskfritt att bada vid dessa stränder, inte minst för mindre barn då det råder starka och lynniga underströmmar.

Stora förekomster av farliga brännmaneter i enorma drivor kommer med osammanhängande tidsintervaller beroende på strömriktningen.

Att bli bränd av en av dessa maneter var något min otursförföljde lillebror tyvärr fick genomlida en solig dag! Hela bröstet blev illrött och efter några dagar blå-lilla. Märkena satt kvar i flera månader på honom! Han hade tur i oturen då maneten visade sig vara en mindre giftig art men ändock en mycket brännande sådan!


Här och där längs stranden stack det ut pirar och kajer som tillhörde kanot- och kajakklubbarna i La Punta. Fiskare hade sina uppochnedvända och färgglada båtar uppdragna en bit upp från vattenlinjen. Där var det kul att gömma sig i ända tills man blev biten av en kvarglömd och ilsken krabba! Längst ut på udden fanns det en stor marin militärbas. Området var välbevakat och omgärdades av mycket hemlighetsmakeri!

Längs med hela denna strand följde också en gågata med planterade dadelpalmer på en liten gräsyta med blombuskage med olika tropiska blomväxter. Detta buskage omgärdade de stenutformade parksofforna som var utplacerade ungefär var tjugonde meter. Just dessa parksoffor användes flitigt på helgerna av de äldre ungdomarna eftersom buskagen skyddade effektivt deras företeelse mot insyn. De kallades därför för "hångelsofforna" och jag kan tänka mig vilka vackra och mysiga solnedgångar dessa par kunde utnyttja som bakgrund för sina ”nattliga pusslek”.

La Punta var en utpräglad badort i ordets rätta bemärkelse. Under helgerna fylldes distriktet med soldyrkare, surfare, beach-baggare (unga och trendiga snobbar som gillade att åka fort på sina strandbubblor) kanotister, playboys och lediga marinkårssoldater från hela Lima- trakten. Alla dessa ”helgturister” trängdes längs uddens stränder och dess intilliggande promenadstråkar och orten fylldes med extravagant liv och festligheter. Det var en helt annan atmosfär här än i den lugna och sövliga Chaclacayo. Första tiden i La Punta kände jag mig ganska ensam, särskilt på helgerna, men ju mer tiden gick desto mer började jag trivas här!


Vår bostad hade tre rum, ett avlångt kök och ett stort vardagsrum vars vägg ut mot gatan var heltäckt av ett enda stort fönster. Kökets ena vägg mot ett luftschakt i huset bestod delvis av vita tegelstenar och hål som släppte in de kyliga nattvindarna. Dessa hål användes som extra kylskåp! Farfar hade ett eget "hobbyrum" där han kunde låsa in sig hela dagarna under helgerna och lyssna ostört på klassisk musik. I rummet hade han flera rullbandspelare som oavbrutet spelade klassisk musik av de stora kompositörerna från Europa. Han var som besatt och kom bara ut när hembiträdet var färdig med maten!

Farmor brukade ta oss till saluhallen på lördagarna. Där fanns det krabbor, kräftdjur och bläckfiskar som simmade omkring i stora mörka akvarier tillsammans med fiskar av alla former, färg och slag. Hon inhandlade ofta stora feta fiskar eller skaldjur som hembiträdet gjorde utsökt soppa till, något som farfar uppskattade mycket högt. På helgerna bjöds det ibland på den ofattbar goda fiskrätten Cebiche, som består av tärnade fiskbitar som marineras rått i limejuice och serveras på en bädd av salladsblad med sötpotatis och majskolv till. När man tar första tuggan känner man hur fisken smälter i gommen och man ryser! Cebiche är för övrigt den peruanska nationalrätten som just nu gör sitt segertåg i de väletablerade gourmérestaurangerna världen över!

Skaldjuren hade jag däremot svårt för att äta, något jag fortfarande i vuxenlivet har svårigheter med. Jag tror att det beror på allt det jag såg och upplevde i saluhallen vid hamnen. Förutom den starka frätande lukten såg jag hur de stoppade levande humrar i kokande vatten och stora krabbor som fortfarande rörde på klorna trots att kroppen brutits mitt itu! Sådant bevittnande gav mig så att säga avsmak för resten av livet.


Jag stammade under denna tid. Stammandet började när jag bodde i Chaclacayo, det kan ha berott på jordbävningens fasansfulla upplevelse, eller kanske andra mer familjära orsaker. Jag vet ännu idag inte vad som egentligen utlöste det men stammandet tilltog ju mer ensam jag kände mig.

Jag tittade mycket på tv under denna tid. Jag såg naturligtvis på barnprogrammen på eftermiddagarna. Det var underbara tecknade serier såsom den spenatätande Popeye, ni kallar honom här för Karl Alfred av för mig okänd anledning, Atommyran och Flash Gordon med sina hopplöst fula flygfarkoster. Björnen Yogi och mister Magoo var andra seriefigurer som roade mig. Och så fanns den där Tio Johny förstås. Tio Johny var barnens stora idol, en omåttligt populär och snäll farbror i randiga byxor och mörk kostym som med en engelsk solhatt på huvudet gick omkring och delade ut godis till alla barnen i tv-studion. Han pratade om allt och ingenting och presenterade de tecknade filmerna samt vinnarna i hans samlartävling. Den fåniga tävlingen där man kunde vinna pengar inför publik om man under veckan samlat på bildmärken från en viss chokladdryck.

Fånigt var det eftersom drycken inte fanns i Peru utan i Mexico! Alla barnprogram, tv-såpor och de flesta såkallade Live-shows som visades i peruansk tv gjordes i Mexico och som barn förstod man ju inte att det förhöll så utan tyckte bara synd om sig själv då man aldrig fick tag på den där förbannade drycken nånstans!

På torsdagarna, efter Tio Johny, sändes min favoritprogram alla kategorier. Enligt mor hade jag följt detta program ända sedan jag låg i vaggan och då jag kunde stirra oavbrutet och skratta mig till söms!

Det var en talangjakt där folk, oavsett ålder, fick delta med egen eller andras musik- eller teaterkompositioner, antingen med sång eller som ren ståup poesi, direkt inför publik. Reglerna var enkla. En jury satt vid sidan av tv-skärmen, vi tv-tittare kunde inte se dem men det kunde den tävlande och publiken. Om juryn tyckte uppträdandet var dåligt visades det upp en bild på en polisbil och larmet gick. Sirenernas ljus blinkade i studion och den stackars deltagaren hämtades av två uniformerade poliser varpå programledaren beklagade sig över det dåliga uppträdandet och presenterade snabbt nästa. Om nästa uppträdande var ännu sämre kom det brandmän eller i allra värsta fall ambulanspersonal för att hämta den chockade och avsvimmade talangdeltagaren. Om juryn lät sig imponeras lät de deltagaren sjunga eller uppträda tills numret blev avslutad. Det var så himla roligt att se hur dessa förvirrade människor medan de sjöng tittade sig omkring efter sirenljus och nöp sig i armarna eller svimmade av bara vetskapen att de sluppit hämtas av polis, brandmän eller ambulanspersonal! De blev så otroligt lyckliga av att ha gått vidare. Jag kommer så väl ihåg en man som hoppade upp på programledarens armar och sprang sedan runt och tackade och pussade alla i juryn och hoppade upp hos publiken, han blev så till sig att denne till slut blev ändå hämtad av polisman, fast denna gång av en riktig polisman!

Denna tv-show måste dock ha varit peruansk. Dels var konfrancieren en sedan länge känd peruansk profil men dels också att de pratade castellano med peruansk accent. Med tanke på den raka och råa karaktären på programmet är jag övertygad om att den var peruansk eftersom den speglar så väl den peruanska humorn!


Varför jag kände mig så ensam, i början av tiden i La Punta, berodde på flera orsaker. Frekvensen av släktträffar under helgerna hade sjunkit stadigt jämfört med tiden i Chaclacayo. Våningen var för liten för större sällskap och farmor hade börjat lida mer av sina kroppsliga åkommor.

Farmor var nämligen en "persona con tix nerviosis", så kallades personer som led av upprepade kroppsgester i ansiktet eller gjorde ofrivilliga handrörelser mot en eller diverse delar av kroppen. I farmors fall "tuggade" hon på tungan samtidigt som hon vred den från den vänstra till den högra mungipan, ungefär som när Janne Schaffer spelar koncentrerat på sin gitarr! Dessa gester tilltog med åldern samtidigt som hon började drägla allt mer. Det ledde till att hon skämdes för att visa sig inför släkten, särskilt för sina barnbarn som hade roligt åt hennes lidanden.

Jag och lillebror däremot var så vana att se henne så vi reagerade inte på samma sätt som våra kusiner.

Hon led också senare av tilltagande magkrämpor som gjorde henne på dåligt humör! Farmor brukade hojta efter oss från vardagsrumsfönstret ut mot gatan när det var dags att äta. ”Osquitar, Javico” skrek hon om vartannat några gånger i taget, däremellan tuggade hon på sin tunga. Hon blev ökänd på vår gata och grannbarnen härmade henne när de vidarebefordrade hennes kallelse åt oss!

Det var tråkigt på sätt och vis att vår släkt inte kom lika ofta eftersom jag saknade mina kusiner, men det ledde å andra sidan till att jag blev tvungen att ordna fram egna kompisar. Efter ett halvår som nykomling lyckades jag till slut, och för första gången i mitt liv, skaffa mig en egen vän!


Det var den ett år äldre grannpojken Tabi som bodde två portar från oss och som var bäst i att härma farmors rop efter sina hungriga barnbarn från fönstret. Antagligen var hans smeknamn en förkortning av namnet Tabiolo, eller nått liknande namn, hur som helst, var det han som lärde mig cykla en vacker dag och det var faktiskt så vi började umgås.

Han brukade nämligen låna sin storasysters cykel, som jag tyckte då var en enorm stor hoj, och en dag lånade han i sin tur ut den till mig dock utan hans systers kännedom.

När jag så hade cyklat runt ett par kvarter och kom in på vår gata igen såg jag hans syster stå och slå honom hårt mot huvudet med sin handväska. Hon fortsatte även efter det att hon sett mig närma mig dem. Hon såg livsfarlig ut så istället för att cykla ända fram gjorde jag plötsligt en helomvändning på gatan för att cykla ifrån dem. På så sätt, tänkte jag, kunde jag rädda min kompis undan fler jätte- bulor på skallen. Hon sprang efter mig skrikandes och viftandes med sin handväska. Jag lät henne tro att hon kunde hinna ikapp mig och cyklade sedan ifrån henne allt jag orkade. Jag rundade kvarteret och ställde cykeln utanför deras port. Jag sprang och gömde mig sedan i den gröna jeepen, som hade tyg- överdel med plastfönster, och till min förvåning hittade jag Tabi där också!

Stackaren hade börjat blöda från hårbotten men vi skrattade ändå glatt åt och hur jag hade räddat honom från hans dumma och vildsinta syrra, men framför allt skrattade vi åt att vi hade hittat ett gemensamt gömställe.

”Brukar du också gömma dig här?” frågade jag. Han lade ett finger för sin mun för att tysta mig samtidigt som han log och nickade till ett ja.

Jeepen hade stått parkerat på samma ställe i flera år. Den ägdes av en enbent pensionerad militär som vid det laget inte hade synts till på länge. Den blev vårt perfekta gömställe då man kunde höra allt som sades utanför utan att vi syntes till. Plastfönstren var så repiga och skitiga att man knappt kunde se ut från dem och i det soff- fria baksätet låg ett gammalt däck som vi använde som soffa och kortleksbord. Den starka lukten av bensin inifrån jeepen gjorde oss dock lite yra och dåsiga och vi förbjöds därmed att använda bilen av våra föräldrar. Pappa hade fått nys om mitt gömställe via min lilla skvallerbytta till lillebror! Pappa hade för övrigt träffat en ny kvinna sedan ett tag tillbaka och hade också hunnit flytta ihop med henne. Han besökte oss därför i allt mindre utsträckning och då rörde det sig om kanske ett par söndagar i månaden. Han sade att bensinlukten kunde vara skadlig att inandas och varnade oss för att leka med tändstickor inne i jeepen!


Under denna tid blev mammas besök också allt glesare. Hon kom vissa helgkvällar och sov över på en madrass som lagts ut på golvet i vårt lilla rum.

Vi brukade gå och lägga oss samtidigt för att ha en liten stund ensamma för oss själva. Vi berättade för varandra vad vi hade gjort, vad vi varit med om under den senaste tiden och hur det gick i skolan för mig. Lillebror hade ännu inte börjat skolan utan gick hemma så att säga.

Ibland berättade hon roliga händelser som hon just hade varit med om, en av dem var denna med telebolaget;

”Ni vet, ibland brukar snorungar som ni busringa folk på telefonen? Vi nickade. Denna gång var det en man som sade sig komma från telebolaget! Hej, är det señora Georgina Freyre jag talar med? Sade mannen och jag svarade ja, fast det ska vara Escobedo! Escobedo? Ja, Georgina Escobedo, jag har skilt mig! Okey, säger mannen och fortsätter. Jag ringer angående telefontester. Ni förstår señorita, att folk har ringt till oss och beklagat sig över att deras telefoner gått sönder eller inte fungerar som det ska och det beror ofta på att nummertangenterna på den snurrande nummerskivan hakat upp sig! Jaha sa jag, det lät ju logisk trodde jag,

-men min fungerar alldeles utmärkt! Vilken tur för er señorita, men vi måste nog, för säkerhetskull, kolla ändå om er telefon inte hakat upp sig på något nummer så jag får be er att lägga lillfingret på nummer ett.

-Jaha sade jag och gjorde det. Sedan, fortsatte mannen, ska ni lägga ringfingret på nummer två. -På tvåan, jaha sa jag och gjorde det. Långfingret på nummer tre och tummen på nummer fyra. Tummen på nummer fyra upprepade jag och gjorde som han sa. Har ni gjort det nu? Ja, svarade jag. Jaha, sade mannen och blev tyst och betänksam en kort stund och sedan fortsatte han. Få se nu, är det något som saknas? frågade han fånigt. Ja, pekfingret då, var ska den vara? frågade jag eftersom det var den enda fingret kvar. Jasså pekfingret ja, ja just det, jo, förstår ni señorita, det ska ni peta så långt in i arslet som möjligt! Adjö! Och så lade han på bara och där stod jag med fingrarna på nummerskivan som ett fån!”

Åh vad vi skrattade! Jag skrattade så besinningslöst att jag höll på att ramla ur sängen. Mamma var mest imponerad över att killen i luren kunde hålla sig för skrattet så länge!


Allra oftast berättade hon dock om sitt jobb på klädbutiken och ibland om sina framtidsplaner som självfallet inkluderade oss. En kväll berättade hon om ett land som låg mycket långt bort. Mamma hade alltid haft en dröm om att fara runt världen och upptäcka nya platser. Sedan separationen hade denna dröm tilltagit för att senare göra oss uppmärksamma om att det inte var helt uteslutet att vi en dag skulle prova att bo utomlands!

Hon hade sedan tidigare berättat om en väninna som hade flyttat till Australien och hade det bra där. Senare blev det dags för en kollega att packa väskorna och bege sig till sina släktingar i USA. Mamma själv hade just besökt Chile och Argentina, vilket var länder som för mig låg långt bort i periferin. Men det var ändå länder man hade hört talas om, men just denna natt, då hon låg och nattade oss från sin madrass på golvet, svamlade hon om ett land i norra Europa och som kallades för Sverige. Suecia, ett för mina öron sagoklingande namn! Namnet hade jag nog hört nämnas någon gång tidigare men aldrig tänkt djupare över det. Jag visste inte ens var det låg då. När jag frågade om varför just detta land plötsligt dök upp bland hennes samling av favoritländer fick jag ett mycket märkligt och överraskande svar!

"Kan jag berätta en hemlighet för er?” Hennes ögon brann av iver att få berätta! Vi nickade ja och blev förstås mycket nyfikna. ”Men då får ni lova att hålla tyst om det och inte säga något, inte ens till farmor! Lovar ni?”

Vi nickade snabbt till ett ja igen.

”Jag har träffat en svensk man!" Hon sa de orden som om de hade legat länge på hennes tunga. Mamma hade träffat en annan man! Bara det var för mig en förskräcklig tanke, och en svensk man dessutom! Det här bådade inte gott, tänkte jag samtidigt som jag undrade hur en svensk man såg ut?

"Vad är en svensk, mamma?" Frågade lillebror.

"Det är en person som kommer från landet Sverige." Förklarade hon med sjungande ton för honom.

"ja, men var ligger det?" fortsatte lillbrorsan medan jag försjönk in i djupa tankar. Hon gick igenom landet Sverige med oss som om det var rena sagolandet på Jorden!

"Det ligger nästan vid nordpolen och är ett mycket vackert land. På vintrarna finns det jättemycket snö där och folket åker skidor till sina skolor och arbeten. Huvudstaden heter Stockholm och består av hundra öar omgiven av flera sjöar och...... jag ska flyga dit snart!" Nu vaknade jag till och böjde mig ner från min högt stående sängkant.

"Vad? Ska du åka dit?" Hastade jag mig ur till en fråga.

"Ja, jag ska åka dit med svensken för att se mig om ifall vi kan bo där tillsammans sedan." Jag blev alldeles mållös.

"Men, du kommer ju att frysa ihjäl mamma!" Var lillebrors kommentar och fortsatte; "Du har ju inte så varma kläder!" Mamma fnös och lugnade honom med att meddela att hon visst kommer att köpa sig en varm kappa och fordrade skinnstövlar från butiken där hon jobbar för att ta med sig på resan. Hon vände sig mot mig och fortsatte;

"Han heter Rolf och är väldig snäll! Lyssna nu, jag kommer bara att vara borta ett år. Under tiden bor ni hos farmor och farfar som vanligt men när jag kommer tillbaka ska vi bestämma oss var och hur vi ska bo tillsammans igen. Om jag tycker att Sverige verkar okej så kanske vi flyttar dit, om inte så ska vi leta upp ett annat jättefint hem här i Lima eller någon annanstans i Sydamerika. Ett ställe som vi alla kommer att trivas i! Farmor börjar bli gammal och trött. Jag har pratat med henne om att åka utomlands en längre tid för att arbeta och sedan ordna upp vår framtid när jag kommer tillbaka! Med de orden som ekade fram och tillbaks i mitt huvud resten av natten förstod jag att tiden här i La Punta var räknade och att det åter skulle bli dags för en flytt igen! Förutom att mamma hade träffat en man, som jag troligtvis skulle tvingas stifta bekantskap med så småningom, var nog kanske det faktum att vi måste flytta igen som gjorde mig mest irriterat och ledssen. Jag var rädd att vi skulle fortsätta hålla på att flytta fram och tillbaka i all oändlighet. Jag trivdes så bra här i La Punta och särskilt nu när jag äntligen träffat en kompis också. Nej, jag ville inte flytta igen!


Att mamma hade pratat med farmor om att hon skulle åka bort var visserligen sant men att resans destination var Sverige och att hon träffade en svensk man hemlighöll hon dock för henne! Att hon hade träffat en man var något hon undanhöll för pappas släkt, ty det hade försvårat farfars och farmors empati för henne och lett antagligen till att jag och lillebror hamnat hos pappa istället, vare sig han själv ville det eller inte! Farmors största önskan var, liksom min, att hennes son skulle be om benådning för sina eskapader och att mamma i sin tur skulle förlåta honom och lägga ett streck över alltihop för att börja på nytt igen. Det skulle visa sig att farmor hade misstagit sig totalt när det gällde min mor!

”Kom ihåg att inte nämna ett dugg för farmor om detta, okey?”

”Okey” Svarade jag och lillebror ikapp medan jag fortsatte sedan, i mitt oroliga sinne, att undra hur en svensk man kunde se ut? Såg han ut som en blond eskimå eller som en japan? Såg han mer ut som en skäggig amerikan eller kanske rent av en charmig fransman........fast med en vacker dekorerad vikingahjälm på huvudet?




Vodka & Hubbabubba

FörfattarskapPosted by Oscar Freyre Tue, October 19, 2010 22:13:45
För fem år sedan (2005) intervjuades jag av Sari Eliasson, en journalist från Sveriges radio. Hon sökte personer som bar på en berättelse om hur man som ung hamnat i Sverige. Anledningen till flytten skulle inte bero på vederbörande i fråga utan tack vare eller på grund av dennes föräldrar! Intervjun kortades ned till en kvart och sändes på P1 under Utbildningsradions regi. Rösten tillhör en skådespelare. Repris sändes detta år (i juni månad) och nu var det väldigt många som hade lyssnat och kontaktade mig för att ge mig fina komplimanger för den spännande berättelsen!

Berättelsen sträcker sig från tiden då mina föräldrar skilde sig (då jag var 5 år) fram till det att jag skaffade min första svenska vän (då jag gick i årskurs tre). I och med dessa komplimanger fick jag inspiration att skriva ner denna upplevelse och de känslorna jag hade när jag flyttade till ett nytt och okänt land på andra sidan Jorden! En roman är nu påbörjad och går under arbetsnamnet "Vodka & Hubbabubba".

Romanen baserar sig framförallt på mina minnesbilder men innehåller också åsikter och tankegångar om hur jag såg på Peru och Sverige som liten och hur jag nu jämför dessa tankebanor som vuxen!

Nu har jag lagt ut berättelsen från UR i mp3 format via hemsidan. Adressen ser ni här nedan:

http://www.oscarfreyre.se/mp3/oscarfranperu.mp3

Bästa hälsningar från Oscar från Peru!