Art news

Vodka&Hubba Bubba ute i näthandelnFörfattarskap

Posted by Oscar Freyre Tue, September 24, 2013 13:35:59

September 2013
Min självbiografi Vodka & Hubba Bubba är nu ute på nätbokhandeln och man kan beställa hem den från Adlibris, Bokia och Cdon.com
Man söker på "Vodka & Hubba Bubba" eller Oscar Freyre
Hittills har jag sålt över 130 böcker (jag har flera kvar) så nu hoppas den siffran stiger! Bland dem som har läst den har flera känt att de måste skriva några rader om den och därför har jag valt ut Elisabeth Nordlanders (Präst i Svenska kyrkan) kommentar om min roman som lyder enligt följande:

”Boken som Oscar Freyre har skrivit om sin uppväxt i Peru och sitt möte med 70- talets Sverige är en fängslande livsberättelse som kan ge god hjälp att förstå mötet med en annan kultur från ”insidan”. Men det är framför allt en berättelse om ett barns utsatthet inför vuxenvärldens prioriteringar och beslut, oavsett var i världen det lever. Det är en bok som man gärna vill diskutera med andra.”

Elisabeth Nordlander



Bokrecension om Djingis KhanFörfattarskap

Posted by Oscar Freyre Tue, May 21, 2013 15:06:42

Mannen som förändrade världen
Blog image

Jack Weatherford ”Djingis Khan och modernitetens uppkomst”

Finns att låna på biblioteket i Medborgarplatsen.

Hur ofta läser man en recension om historiska skildringar? Alltför sällan nuförtiden och därför vill jag uppmärksamma denna bok som i mitt tycke är den mest övergripande dokumentationen om den man som bokstavligt talat förändrade världen under sin livstid!

Djingis Khan är den mest vantolkade och missuppfattade mannen i historien. I vissa länder är han förknippad med djävulen själv och hans namn är belagt med tabu.

Historia är som bekant ett hett och tudelat diskussionsämne beroende på vilken sida man befinner sig på. Faktum är att det har kommit fram nya och mångsidiga fakta som hållits dolda och hemligtstämplade av diverse stormakter under långa perioder och som nu, tack och lov, krupit fram i dagsljuset. Det är just dessa nyheter som boken upplyser oss okunniga och vilseledda läsare om och som kommit att förändra bilden av denne store krigare och hans stolta folk! Djingis Khan levde mellan åren 1162 – 1227 och hans mongolvälde varade fram till slutet av 1400-talet.

Efter Sovjets ockupation av Mongoliet frilades stora områden som varit stämplade som förbjudna zoner. Dessa zoner användes av ryssarna till militära experiment med okonventionella vapen. Skogsmarkerna öster om Ulaan Baatar, som hörde till Djingis Khans kärnområden, lämnades sönderbombade och fyllda med giftiga kemikalier! Enorma bombkratrar, minor, övergivna och sönderrostade stridsfordon samt grovt förorenade vattentäckter var det som mötte mongolernas syn när de för ett kort tillfälle fick tillgång till sin store landsfaders ursprungsländer. Efter det kalla kriget kom så ännu en ny ockupationsmakt som övertog inte bara samma område i besiktning utan förde med sig den beryktade och enda dokumentationen som fanns till hands om den store härföraren. Den hemlighölls på okänd plats någonstans i Peking ända fram till 1999.

Kineserna ser Djingis Khan och hans folk som en del av den kinesiska historien och därför ansåg de att ”Den hemliga historien”, som dokumentationen heter, skulle förvaras inom den kinesiska nationalmakten. Den hemliga historien är skriven av flera skildrare under Djingis Khans och hans efterträdares tid. Bland dessa författare finns några persiska och kinesiska skriftlärda som levde tätt intill det härskande mongoliska hovet under de nära trehundra åren som de härskade världen. Skriften är skriven med gammelkinesiska skrifttecken, något som Kublai Khan såg till att möjliggöras då mongolerna själva saknade skriftspråk. Kublai Khan är Pekings grundare och därför ser kineserna denne strategiskt skicklige mongolledare som en av sina egna landsmän. Faktum var att Kublai var sonson till Djingis Khan och en av fyra samtida mongoliska ledare som delade på världen genom de fyra mongoliska rikena, Khanaterna. Kina var ett av dem och Ryssland, som då kallades för Gyllene hornen, ett annat. Det tredje riket var det som idag utgörs av Iran, Pakistan, Afghanistan, inre asien och Kaukasien, hela mellanöstern minus den arabiska halvön och det fjärde Khanatet bestod av det mongoliska ursprungsområdet, nordvästra Kina och delar av Sibirien. Sammantaget var detta rike mer än dubbelt så stort som hela Romarriket och Alexander den stores rike tillsammans! Kublai Khan såg till att Kina enades, byggde upp administration- och utbildningsväsendet, utvecklade jordbruket med importerade grödor och sädesslag från andra delar av mongolriket samt skapade de första handelskontakterna mellan det dåvarande Europa och Kina. Bland den mest kända handelsmissionärerna i denna tidiga transkontinentala trading hette Marco Polo. Föga har dock varit känt om de hundratals franska, tyska och italienska köpmännen samt präster som kom att ingå i mongolens hov och interkontinentala handelskomission. Mongolerna skapade tusentals nya handelsvägar i sitt enorma rike och upprättade handelsstationer på jämnt avstånd från varandra längs rutterna. Detta åstadkom en imponerande handelsboom hos de länder som befann sig inom dess räckhåll och som kom att bidra till ekonomisk tillväxt och kulturellt utbyte! För Europas del innebar detta en öppning, då världsdelen led av sin misär och ekonomiska recession efter romarrikets fall och fick samtidigt ny kunskap inom teknologiska nyvinningar från fjärran östern som låg långt före. Mongolerna skapade denna direkta kontakt som tidigare varit stängd på grund av den muslimska världen. Religionsfrihet och fri marknad rådde då mongolerna inte lade sig i sina erövrade länders trosuppfattningar och handelstraditioner. Däremot ville de ha in tribut och skatt som verkställdes med en komplex organisation vars administration än idag imponerar! Mongolhärskarna blev således mycket förmögna och var därför väldigt attraktiva handelspartners för köpmän från hela den kända världen.

Det som hittills varit mest allmänt känt är mongolernas fantastiska krigsteknik. Deras raffinerade vapen- och anfallsteknik, som kom att utvecklas utifrån traditionellt mongoliskt anfallstrategi till häst blandat med kinesernas kastmaskiner och muslimernas belägringstorn, var totalt oövervinnelig och förändrade militärmakters anfalls- och försvarstrategi i hela världen för all framtid. De kunde vinna över arméer som var flera gånger större än deras egna och ingen stad kunde försvara sig eller hålla ut mongolernas överlägsna belägringsteknik. Ännu i våra dagar inspireras militära ledare, bland annat under andra världskriget, av Djingis Khans och hans ättligars krigsstrategi men detta är bara en liten del av mongolernas tekniska donationer till eftervärlden. Det faktum att kineserna var först med pyroteknik skulle inte ha vidareutvecklats till raket- och bombtekniken utan mongolernas framfart bara för att nämna ett exempel. Ett annat är läkekonsten som utvecklades via en blandning av persisk och kinesisk teknik. Moderniteten uppstod alltså från den djupaste avgrund i mänsklighetens historia; medeltiden, och detta tack vare mongolerna!

Hur kunde denna stora radikala vändpunkt i planetens historia ha skapats så plötsligt och uppkommen av en enda individ? Svaret finner man när man gräver sig djupare i Djingis Khans personlighet och särskilt när vi granskar hans liv som barn. Han hade en sådan osannolikt tuff uppväxt som för oss moderna människor ter sig som totalt obegriplig. Han var en riktig överlevare med gudabenådad tur, förstånd och skicklighet. Han klarade av att se sin far dödas, leva utan sin bortrövade mor, led igenom omänskligt slaveri med de värsta förnedringarna ett barn kunnat utstå, övergivenhet, hunger, köld, trakasserier och till sist få sin fru och barn bortrövade. En sådant ungdom måste ha påverkat hans ståndpunkt och attityd mot sin omvärld så till den mildra grad att han ville förändra den från scratch! Mongolernas tuffa stäppliv med barbariskt hierarkisystem där man föds till empatilös överhöghet var de livsvillkor Djingis ville ändra på. Han värderade individernas förmågor och utplånade det bakåtsträvande aristokratiska adelsskap, han såg till att använda sig av människans olika egenskaper oavsett kön, ursprung och stamtillhörighet. Han inrättade lagar i ett laglöst land. Sakta men säkert skapade han ett samhälle som började respektera varandra för vad de gjorde och inte för var de kom ifrån och kvinnor fick äntligen den respekt som saknats sen begynnelsen. Med sin starka tro på Den eviga himlen, en självkänsla som var förknippad med sin omvärlds naturlagar och de organisatoriska förmågorna han hyste utvecklade han sitt folk från vilda nomader till världens herrar på två och ett halvt decennium. Det är en prestation som saknar motstycke i världshistorien och i mina ögon väl värd att notera!

Oscar Freyre 2013-05-19

Vodka&Hubbabubba klar!Författarskap

Posted by Oscar Freyre Thu, April 11, 2013 19:44:45

Blog image
April 2013, nyss fyllda 50 år! Min självbiografiska roman Vodka & Hubbabubba är klar och tryckt i 110 exemplar!
Det tog mig över två år att skriva denna skildring av min uppväxt i Peru och Sverige. Boken sträcker sig från 1968 - 1975 då min lillasyster Patricia föds och däremellan får ni läsare lära känna min historia om hur det kom sig att jag hamnade i Sverige!
Det går att beställa boken direkt från mig via mejl och då får ni den hemskickad och signerad!
OF

Nya landmärken till StockholmMitt Stockholm

Posted by Oscar Freyre Sat, October 06, 2012 16:37:24

Blog image

Alldeles nyligen kom nyheten om att Abbamuseét kommer att öppna ute på Djurgården i april nästa år och jag var en av dem som hoppade av glädje att det äntligen blir av!

Swedish Music Hall of Fame ska museet heta också, visst det är ju engelska som gäller nu för tiden, och grundar sig på den stora svenska musikproduktionen i allmänhet och Abba i synnerhet.

Min glädje grundar sig på att myndigheterna till slut förstått vad som lockar turister till vår stad och har nu insett potentialen i vad den svenska musikbranschen skapat internationellt. De har inte använt sig av den fantastiska resurs som staden vilar på helt enkelt.

Sverige är världens tredje största musikproducerande land och svenska artister och deras uppbackning kapar åt sig allt större andelar av den internationella musikindustrin. Detta måste vi uppvakta och framförallt utnyttja på ett respektabelt sett. I den stora vida världen känner många människor till Abba, Roxette, Europe, Ace of bace, Robyn, Jose Gonzales, Mando Diao och många duktiga musikproducenter såsom Max Martin, Denniz Pop och nu Red One men färre känner till namnet Stockholm! Tro mig, många turister förvånas när de väl tagit sig hit och får höra att legenden Denniz Pop kom härifrån!

Svensk musikexport uppgår till runt en miljard kronor men omsättningen på musikindustrin är hela sex miljarder kronor och huvuddelen av det produceras i Stockholm. Events såsom Polar Music Prise och Swedish House Mafia har också medverkat till den globala uppmärksamheten kring Sverige som musikland men det har blivit av utifrån ett helt och hållet privat initiativtagande. Politiker har stått handfallna i sina reaktioner och på ett nonchalant tillvägagångssätt låtit det hela bero av sig självt. Nu kommer uppbackningen och det är inte en dag för tidigt.

Liksom andra städer som har sina landmärken och symboler såsom Londons Big Ben, Paris sitt Eiffeltorn och Rom sitt Colosseum kommer Stockholm att få symbolisera och briljera med sitt fenomenala musikkunnande.

Andra kända fenomen som slagit internationellt men blivit totalt förbisett av stadens makthavare är Nobelpriset. Att det knappt funnits ett ställe för att i sin stillhet besöka, skåda och begrunda denna för forskarvärldens främsta bekräftelsesignum är för mig oförståeligt! Även bland de mörkaste vråna i mitt hemlands bergstrakter känner man till Nobelpriset. De som följer dessa prisutdelningar varje år har ofta drömt om att få besöka den plats där man delar ut detta åtråvärda pris till de främsta av världens vetenskapsmän och kvinnor!

Sent skall syndaren vakna även i detta fall för att jag har nu hört att det finns planer för ett Nobelcentrum faktiskt. Detta skall ligga bakom Nationalmuseet, vilket för mig är ett märkligt val av ställe. Jag hade ju helst sett att det hamnat i eller i direkt anknytning till Stadshuset eftersom den sedan länge är så förknippat med Nobelmiddagen. Hur som helst, jag hoppas att de gör någonting lika intressant, bejakande och interaktivt av det såsom man tänkt för Swedish Music Hall of Fame!

Stockholm behöver helt rätt nya landmärken för att synas på världskartan!

Oscar Freyre

2012-10-06



Den attraktiva staden som kom av sigMitt Stockholm

Posted by Oscar Freyre Tue, August 21, 2012 21:54:10

Blog image

Nyligen presenterades The Economist Intelligent Units en rankningslista över världens bästa städer att leva i när det gäller livskvalitet och Stockholm kom på en överraskande sjätte placering! Finansborgarrådet Sten Nordin (M) slog sig för bröstet och var inte sen att låta sina stadsmedborgare anamma denna mycket prominenta nyhet. Viss stolthet skall han känna med all rätt men jag undrar hur mycket han själv bidragit till denna utmärkta placering?

Jag tycker i och för sig att han faktiskt har visionerna och ambitionerna (till skillnad från hans tröstlösa företrädare) att göra Stockholm till en attraktiv och internationell ansedd världstad. Men han har underskattat vad stockholmarna egentligen vill ha av sin stad.

Stockholm har länge varit den nationella motorn och på senare tid också lett utvecklingen i Norden och Baltikum men har tyvärr inte lyckats fördela dessa framgångar till sina medborgare. Miljonprogrammets förfall, segregationen i dessa isolerade bostadsområden, det kaotiska trafikläget med långa bilköer samt en busstrafik som tvingas trängas med privatbilismen är icke delaktiga i framgångsrika värdemätningar. Ett avstannat infrastruktur med avsnoppat tunnelbanenät och ringleder som korkas igen innan rusningstrafik har definitivt inte heller fått ta del av näringslivets lyckosamma utveckling i staden! Alla har väl lagt märke till den utökade uteliggartrenden, folk som tigger på gator och tunnelbanetåg, långa köer på akutmottagningarna och pensionärer som vräks från sina hyreslägenheter då de har för lite i pension?

Om detta nämns inte ett ord i detta vackra rankningsresultat men visst sporrar ett sådant resultat en angenäm framtidstro?

Alltid något att skryta med när man är utomlands!

Som tröst till detta, något antiklimax-artade, kåseri kan jag nämna att staden Hong Kong kom på första plats i Internationella analysföretaget The Economist Intelligent Units rankningslista över världens bästa städer! Mig veterligen har de bara ett stort berg bakom sina höga skyskrapor som grönt rekreationsområde, vi har åtminstone Nationalstadsparken och hela skärgården att strö våra bekymmer i!

Oscar Freyre

2012-08-21

Det är skillnad på konstnär och konstnärMitt Stockholm

Posted by Oscar Freyre Fri, May 04, 2012 10:23:36

Det sägs att vi alla föds nakna till världen. Utan skrupler, utan framsynthet och utan en enda tråd på kroppen men några föds faktiskt rakt in i kulturetablissemanget med rumpan före!

Somliga vars nybörjartur här i livet är att ha kända eller berömda kulturpersonligheter som föräldrar.

På så vis kan dessa banan-glida in i kulturens yttersta finrum med armarna utsträckta och massmedia, som en rekorderlig och plikttrogen skyddsmatta, tar emot dem med stora omfamningen!

För dem som inte har berömda föräldrar är det dessvärre ställt, åtminstone om man vill synas för den stora publiken.

Vem bryr sig om en okänd konstnär som inte har ett intressant förflutet? frågar sig de dominanta morgontidningarna i ankdammen Sverige. Har denne målat några höns blått? Nej!Har denne låtit en politiker skära i en negertårta? Nej! Har denne graffittisprayat tunnelbanorna eller någon grå och tråkig betongblock? Nej! Har denne försökt låtsas ta livet av sig vid en bro? Nej! Har denne pissat på något museum? Nej! Har denne några kända föräldrar? Nej! Har denne bara målat? Ja! Ööh ok, tyvärr, det är alldeles för ointressant för våra kära läsare, adjö!

"Med anledning till min senaste utställning Expo- 2012 då ingen av Stockholms dominerande press hade intresse att publicera en enda notis om utställningen!"

Oscar Freyre

Artikel: Utan broar faller StockholmMitt Stockholm

Posted by Oscar Freyre Sat, March 17, 2012 11:01:50

Blog image

Om Birger Jarl hade levt idag hade han nog tänkt om riktigt ordentligt på frågan om att grundlägga en stad på en liten holme mitt emellan en sjö och en havsvik och omgiven av en arkipelag av öar. Det skulle se ganska dyrt ut helt enkelt!

Nu ligger Stockholm där den ligger, vackert beläget, väl skyddat med mycket vatten omkring men för en modern stadsplanerare skulle detta te sig som rena mardrömmen! Om man tittar på andra storstäder ser man ett mönster, antingen ligger de i en dal, längs med en kustremsa eller på båda sidor om en slingrande flod. Stockholm ligger bland en massa öar och det gör att infrastrukturen blir väldigt komplicerat och kolossalt kostsamt. Stadens ringa storlek till trots har den ändå och hitintills lyckats bära upp sina behov och sin skönhet, som ingett uppskattning världen över, tack vare sin mångfald av vackra broar, men till vilket pris?

Just på grund av sin skönhet ges det nu ingen plats för fler broar utan staden urholkas istället av långa tunnlar som också är kostnadskrävande för dess budget. Kan det vara dags att satsa på fler stadskärnor?

Varför inte? Ett centrum söder om söder (Slakthusområdet/ Årsta eller Älvsjö) och ett i nordväst (om man får bort Bromma flygplats) och ge dessa ett självstyre, plats för myndigheter, kulturengagemang och var sin centralstation!

Det skulle avlasta det hårda slitaget på den likriktade infrastrukturen, förbehållet in och ut från innerstaden, och ge det en attraktiv ställning för etablering av nya arbetsmarknader.

Folk skulle få det lättare att välja arbete inom sin del av staden och slippa pendla kors och tvärs över vattendragen var eviga dag!

Stadens malmar består redan nu av flera mindre centrum så den stora skillnaden skulle bestå i att sprida belastningen på stadens befintliga broar, inklusive Essingeleden, och därmed få dem att behålla sin prakt inför framtiden!

Staden växer och det är ett faktum man måste ha i ryggmärgen, vare sig man gillar tanken eller inte. Nu står inte Stockholms stadskärna och faller med konkurrerande stadskärnor som flåsar den ålderstigne i nacken, tvärtom, den får växa ifred och i sin egen takt men utan dess broar lär den falla och tar då med sig sin forna glans för alltid!

Oscar Freyre

16 mars 2012

Expo 2012Nyheter

Posted by Oscar Freyre Tue, March 13, 2012 21:01:58

Nu börjar det närma sig, min separatutställning på Galleri 40!
Jag ska hänga upp 26 och 27 april och har vernissage lördagen den 28 april
mellan kl. 14 till 18. Den som vill kan också få sig en för-titt fred den 27 efter kl. 18.
Galleri 40 ligger på Hornsgatan 40 (Hornsgatspuckeln precis vid krönet)
Snart lägger jag ut de tavlor som ska vara med på utställningen på nätet via min hemsida eller så kan de som Facebook gå in på albumet "Expo 2012"
Alla är hjärtlig välkomna!
p.s. Vernissagebålet Oscar Poison utlovas!
Oscar Freyre
Blog image

Oscar Freyre på PlaggKommande utställning

Posted by Oscar Freyre Wed, October 19, 2011 20:30:47


Blog image
Hej kära läsare!
För en tid sedan var jag bjuden på fest och bland festdeltagarna fanns en kille vid namn Thomas. Vi har känt varandra sedan nittiotalets mitt och han är en gammal vän till en av mina äldsta vänner John från Nacka. Thomas påminde mig för femtielfte gången om hur det blir med utställningen på hans butik i Vasastan och för femtielfte gången blev det så att säga gillt, sagt och gjort och nu hänger sju tavlor på hans klädbutik på Rörstrandsgatan 8.
Hjärtligt välkomna för en rundtur. Priserna har ni här nedan.
Oscar


Blog image

V&H Kapitel 4Författarskap

Posted by Oscar Freyre Sun, August 28, 2011 14:01:40

Hej käre läsare, som utlovat, här kommer en förhandsvisning från min roman Vodka & Hubbabubba som jag skrev färdigt den 25 augusti 2011.

Det är kapitel 4 (av 15) som är döpt till La Punta. (9 sidor lång)
Efter ett år i Chaclacayo flyttade jag och lillebror med farmor och farfar till havet. Det var där mamma för första gången berättade om svensken från sagolandet Sverige!

Kapitel 4

La punta




La Punta är en långsträckt stadsdel som vilar på en spetsig udde. Udden sticker åtminstone fyra till fem kilometer ut mot det enorma Stilla havet och är omgiven av både sand- och stenstränder. Mitt emot udden sträcker sig två avlånga och bergiga öar, El Fronton och San Lorenzo, varav den sistnämnda användes förr som fängelse. Den var känd som Perus Alcatraz! La Punta betyder ”udden” och det kan sannerligen inte ha valts ett bättre namn för detta område som liksom en projektil sticker av från kontinenten ut i det stora blå!

Distrikten hör till hamnstaden Callao som är Limas port mot havet. Hamnstaden är grundad på 1530- talet och var under århundraden inte bara Perus viktigaste hamn utan hela Sydamerikas mest betydelsefulla utpost mot omvärlden.

Själv är jag född i Callao, närmare bestämt på Hospital de Bellavista, som tyvärr inte finns längre. De som bor eller är födda i Callao kallas för Chalacos. Uttrycket ingav förr i tiden stor respekt. Detta är något jag själv fått erfara de gånger jag svarat för mina landsmän som frågat mig var i landet jag kom ifrån. Det har nämligen hänt att de ryggat tillbaka och visat respektfulla gester mot mig. Då jag försäkrat för dessa fördomsfulla landsmän att det faktiskt gått långt tid sedan jag flyttade därifrån pustar de väl ut och faran är över och då kopplar de flesta av!

Chalacos har nämligen ett dåligt rykte som beror på att Callao, på grund av sin hamn, var länge centrum för kokainhandeln i Peru. Knarkkartellernas distribution sköttes av korrupt hamnpersonal med maffialiknande verksamhet vida utspritt bland kriminella gatugäng. Kriminaliteten i staden är fortfarande störst i landet men har definitivt sjunkit i frekvens. Nattetid är det ändock direkt förenat med livsfara att vistas på vissa gator! Trots dessa fakta har hamnstaden varit en central utgångspunkt för min släkt betytt då mina farföräldrar samt deras förfäder haft sina rötter här.


Callao är inte bara en hårt kriminellt belastat hamnstad, den har en mycket viktig kulturell funktion för regionen. En hög andel av stadens befolkning har afrikanskt härkomst. Därför är den säte för den peruanska varianten av cumbia- och salsamusiken vars dominerande rytmer har naturligtvis sina rötter i Afrika! Överallt finns det ”tonos”, dygnetruntöppna klubbar och barer där det spelas och dansas ohejdat både inomhus som ute på gatan till långt in på morgontimmarna! Sådan ohämmat livsnjutning såg man ingen annanstans i Limatrakten!

Callao har fina och betydelsefulla anor långt tillbaka i tiden. Dess sköna kolonialistiska arkitekturstil med stor och vacker snickarglädje vittnar om hur angeläget staden förhöll sig för det spanska herrefolket. Hamnen var spanjorernas viktigaste handelsplats i Stilla havet då varorna från Peru, Chile, Bolivia och Argentina fraktades till Panama innan de med mulor bars över sundet och skeppades vidare mot Europa. Potatisen var en av dessa varor vars ursprungliga namn ”papa” fortfarande används i Peru. Det var dock här i Callao som spanjorerna döpte om den till patata för att inte förödmjuka påven i Vatikanen vars latinska tilltalsnamn var Papa!

Innan farmor och farfar flyttade till Chaclacayo bodde de i ett gammalt träbyggt hus i typiskt spansk colonialstil. Huset var belägen på den ståtliga allén Saenz Peña, en paradgata som korsar staden i en öst- västlig riktning. Gatan fortlöper sedan i en 12 kilometer lång aveny som sammanlänkar hamnstaden med Limas centrum.

Byggnaden, där mina farföräldrar hade bott sedan de gifte sig, var så vackert och omsorgsfullt dekorerat in i minsta detalj att jag varje dag hittade nya formationer på träräcken, vägglisterna och på den långa himmelsblå korridortapeten med omsorgsfullt målade änglar svävande på bomullsmoln!

Som liten kunde jag känna den söta odören från de förmultnande träbyggnationerna. Tjocka djungelstockar som sattes omsorgsfullt på plats i början av artonhundratalet!

Huset var så gammalt att det till och med var hemsökt, ja, det sades att det spökades där och ibland samlades min släkt för seanser i matsalen.

De trodde att spökena var förfäder till dem och att dem använde sig av huset som deras centrala mötesplats!

Hit flyttade min far efter att mamma skilt sig från honom. Bostaden stod tom då farmor och farfar flyttade ut till Chaclacayo. Pappa bytte dock ut seanserna mot stora schacktävlingar. Min far var nämligen en duktig schackspelare och vann faktiskt också flera regionala mästerskap!

Efter den skräckfyllda jordbävningen maj 1970 bestämde farmor och farfar att flytta tillbaka till Callao. Men pappa ville inte flytta på sig så därför gick flyttlasset istället till La punta, som hörde till de finaste badorterna i landet.

Jag och lillebror fick dela på ett litet rum som hade en smal våningssäng. Jag kommer ihåg hur spännande det kändes att flytta till ett ställe så låg alldeles intill havet!


Vi flyttade in i La Punta strax före årsskiftet 1970 – 71. Jag minns att Peru nyligen genomlidit en statskupp ledd av en general vid namn Velazco Alvarades och som självutnämnde sig till president 1969. Denne hade en politik som utgick på att nationalisera stora delar av näringslivet. Både inhemska som utländska företag förstatligades vilket ledde till kollisionskurs med de stora amerikanska ägarna. Denna politik banade senare vägen för de ansenliga japanska investeringarna i landet som dominerade senare delen av 70- talet och 80-talets ekonomiska handlingsmönster!

Generalen var illa omtyckt av min släkt och av de flesta peruaner. Min släkt var starka anhängare till Accion Popular, partiet som hade makten innan statskuppen genom president Fernando Belaunde Terry. Min fars arbetsgivare, PetroPeru (oljebolag), blev således ett av dessa nationaliserade företag!

Här i La Punta bodde det sedan tidigare två familjer som hörde till mina närmaste släktingar. En av dessa var min farbror Belisarios familj, han som körde Forden som en dåre, med hans vackra fru Silvia och deras nyfödda dotter Viana. De bodde bara några kvarter från oss. Den andra familjen hörde till farmors släkt, Zagazeta. Denna släkt var direkta ättlingar till spanska kolonialister som flyttat in i landet i början på nittonhundratalet. Deras, med mig, jämnårige son tyckte mer om att leka med tjejer och dockor och därför blev vi aldrig några riktigt nära lekkamrater! Vi träffades som tur var inte så ofta heller men jag minns faktiskt hur tråkigt det var under dessa gånger då jag blev tvungen att byta kläder på hans dockor!


Lukten av tång, alger, färsk fisk och skaldjur var det allenarådande oset i denna del av staden. Det berodde givetvis på havets närhet men också därför att hamnen låg precis strax norr om udden. Den starka Humboldtströmmen förde med sig all sorts ting som producerades i havets innandömen och spolade upp det på de fina stenstränderna. Vintertid spolades det även upp ruttna träbitar och allt möjligt skräp av plast och konservburkar från när och fjärran!

Klimatet i La Punta varierade från lagom varma somrar till disiga och fuktiga vintrar. Anledningen till den behagligt varma sommaren var just den kalla Humboldtströmmen vars vindar kyler ner den tropiska värmen från norr som annars hade gjort livet här tämligen het och svettigt. Temperaturskillnaden mellan sommar och vinter skiftade aldrig mer än tio – tolv grader. Däremot var vattnet iskallt året runt!

Stränderna på norrsidan av udden, där vi bodde, bestod som sagt av runda och släta stenar i varierande storlekar. Havet hade format dessa vackert välslipade stenar och jag minns än det speciella eko-ljudet när två av dessa stenar kolliderade mot varandra. Det lät som om de var ihåliga!

Det är tyvärr inte helt riskfritt att bada vid dessa stränder, inte minst för mindre barn då det råder starka och lynniga underströmmar.

Stora förekomster av farliga brännmaneter i enorma drivor kommer med osammanhängande tidsintervaller beroende på strömriktningen.

Att bli bränd av en av dessa maneter var något min otursförföljde lillebror tyvärr fick genomlida en solig dag! Hela bröstet blev illrött och efter några dagar blå-lilla. Märkena satt kvar i flera månader på honom! Han hade tur i oturen då maneten visade sig vara en mindre giftig art men ändock en mycket brännande sådan!


Här och där längs stranden stack det ut pirar och kajer som tillhörde kanot- och kajakklubbarna i La Punta. Fiskare hade sina uppochnedvända och färgglada båtar uppdragna en bit upp från vattenlinjen. Där var det kul att gömma sig i ända tills man blev biten av en kvarglömd och ilsken krabba! Längst ut på udden fanns det en stor marin militärbas. Området var välbevakat och omgärdades av mycket hemlighetsmakeri!

Längs med hela denna strand följde också en gågata med planterade dadelpalmer på en liten gräsyta med blombuskage med olika tropiska blomväxter. Detta buskage omgärdade de stenutformade parksofforna som var utplacerade ungefär var tjugonde meter. Just dessa parksoffor användes flitigt på helgerna av de äldre ungdomarna eftersom buskagen skyddade effektivt deras företeelse mot insyn. De kallades därför för "hångelsofforna" och jag kan tänka mig vilka vackra och mysiga solnedgångar dessa par kunde utnyttja som bakgrund för sina ”nattliga pusslek”.

La Punta var en utpräglad badort i ordets rätta bemärkelse. Under helgerna fylldes distriktet med soldyrkare, surfare, beach-baggare (unga och trendiga snobbar som gillade att åka fort på sina strandbubblor) kanotister, playboys och lediga marinkårssoldater från hela Lima- trakten. Alla dessa ”helgturister” trängdes längs uddens stränder och dess intilliggande promenadstråkar och orten fylldes med extravagant liv och festligheter. Det var en helt annan atmosfär här än i den lugna och sövliga Chaclacayo. Första tiden i La Punta kände jag mig ganska ensam, särskilt på helgerna, men ju mer tiden gick desto mer började jag trivas här!


Vår bostad hade tre rum, ett avlångt kök och ett stort vardagsrum vars vägg ut mot gatan var heltäckt av ett enda stort fönster. Kökets ena vägg mot ett luftschakt i huset bestod delvis av vita tegelstenar och hål som släppte in de kyliga nattvindarna. Dessa hål användes som extra kylskåp! Farfar hade ett eget "hobbyrum" där han kunde låsa in sig hela dagarna under helgerna och lyssna ostört på klassisk musik. I rummet hade han flera rullbandspelare som oavbrutet spelade klassisk musik av de stora kompositörerna från Europa. Han var som besatt och kom bara ut när hembiträdet var färdig med maten!

Farmor brukade ta oss till saluhallen på lördagarna. Där fanns det krabbor, kräftdjur och bläckfiskar som simmade omkring i stora mörka akvarier tillsammans med fiskar av alla former, färg och slag. Hon inhandlade ofta stora feta fiskar eller skaldjur som hembiträdet gjorde utsökt soppa till, något som farfar uppskattade mycket högt. På helgerna bjöds det ibland på den ofattbar goda fiskrätten Cebiche, som består av tärnade fiskbitar som marineras rått i limejuice och serveras på en bädd av salladsblad med sötpotatis och majskolv till. När man tar första tuggan känner man hur fisken smälter i gommen och man ryser! Cebiche är för övrigt den peruanska nationalrätten som just nu gör sitt segertåg i de väletablerade gourmérestaurangerna världen över!

Skaldjuren hade jag däremot svårt för att äta, något jag fortfarande i vuxenlivet har svårigheter med. Jag tror att det beror på allt det jag såg och upplevde i saluhallen vid hamnen. Förutom den starka frätande lukten såg jag hur de stoppade levande humrar i kokande vatten och stora krabbor som fortfarande rörde på klorna trots att kroppen brutits mitt itu! Sådant bevittnande gav mig så att säga avsmak för resten av livet.


Jag stammade under denna tid. Stammandet började när jag bodde i Chaclacayo, det kan ha berott på jordbävningens fasansfulla upplevelse, eller kanske andra mer familjära orsaker. Jag vet ännu idag inte vad som egentligen utlöste det men stammandet tilltog ju mer ensam jag kände mig.

Jag tittade mycket på tv under denna tid. Jag såg naturligtvis på barnprogrammen på eftermiddagarna. Det var underbara tecknade serier såsom den spenatätande Popeye, ni kallar honom här för Karl Alfred av för mig okänd anledning, Atommyran och Flash Gordon med sina hopplöst fula flygfarkoster. Björnen Yogi och mister Magoo var andra seriefigurer som roade mig. Och så fanns den där Tio Johny förstås. Tio Johny var barnens stora idol, en omåttligt populär och snäll farbror i randiga byxor och mörk kostym som med en engelsk solhatt på huvudet gick omkring och delade ut godis till alla barnen i tv-studion. Han pratade om allt och ingenting och presenterade de tecknade filmerna samt vinnarna i hans samlartävling. Den fåniga tävlingen där man kunde vinna pengar inför publik om man under veckan samlat på bildmärken från en viss chokladdryck.

Fånigt var det eftersom drycken inte fanns i Peru utan i Mexico! Alla barnprogram, tv-såpor och de flesta såkallade Live-shows som visades i peruansk tv gjordes i Mexico och som barn förstod man ju inte att det förhöll så utan tyckte bara synd om sig själv då man aldrig fick tag på den där förbannade drycken nånstans!

På torsdagarna, efter Tio Johny, sändes min favoritprogram alla kategorier. Enligt mor hade jag följt detta program ända sedan jag låg i vaggan och då jag kunde stirra oavbrutet och skratta mig till söms!

Det var en talangjakt där folk, oavsett ålder, fick delta med egen eller andras musik- eller teaterkompositioner, antingen med sång eller som ren ståup poesi, direkt inför publik. Reglerna var enkla. En jury satt vid sidan av tv-skärmen, vi tv-tittare kunde inte se dem men det kunde den tävlande och publiken. Om juryn tyckte uppträdandet var dåligt visades det upp en bild på en polisbil och larmet gick. Sirenernas ljus blinkade i studion och den stackars deltagaren hämtades av två uniformerade poliser varpå programledaren beklagade sig över det dåliga uppträdandet och presenterade snabbt nästa. Om nästa uppträdande var ännu sämre kom det brandmän eller i allra värsta fall ambulanspersonal för att hämta den chockade och avsvimmade talangdeltagaren. Om juryn lät sig imponeras lät de deltagaren sjunga eller uppträda tills numret blev avslutad. Det var så himla roligt att se hur dessa förvirrade människor medan de sjöng tittade sig omkring efter sirenljus och nöp sig i armarna eller svimmade av bara vetskapen att de sluppit hämtas av polis, brandmän eller ambulanspersonal! De blev så otroligt lyckliga av att ha gått vidare. Jag kommer så väl ihåg en man som hoppade upp på programledarens armar och sprang sedan runt och tackade och pussade alla i juryn och hoppade upp hos publiken, han blev så till sig att denne till slut blev ändå hämtad av polisman, fast denna gång av en riktig polisman!

Denna tv-show måste dock ha varit peruansk. Dels var konfrancieren en sedan länge känd peruansk profil men dels också att de pratade castellano med peruansk accent. Med tanke på den raka och råa karaktären på programmet är jag övertygad om att den var peruansk eftersom den speglar så väl den peruanska humorn!


Varför jag kände mig så ensam, i början av tiden i La Punta, berodde på flera orsaker. Frekvensen av släktträffar under helgerna hade sjunkit stadigt jämfört med tiden i Chaclacayo. Våningen var för liten för större sällskap och farmor hade börjat lida mer av sina kroppsliga åkommor.

Farmor var nämligen en "persona con tix nerviosis", så kallades personer som led av upprepade kroppsgester i ansiktet eller gjorde ofrivilliga handrörelser mot en eller diverse delar av kroppen. I farmors fall "tuggade" hon på tungan samtidigt som hon vred den från den vänstra till den högra mungipan, ungefär som när Janne Schaffer spelar koncentrerat på sin gitarr! Dessa gester tilltog med åldern samtidigt som hon började drägla allt mer. Det ledde till att hon skämdes för att visa sig inför släkten, särskilt för sina barnbarn som hade roligt åt hennes lidanden.

Jag och lillebror däremot var så vana att se henne så vi reagerade inte på samma sätt som våra kusiner.

Hon led också senare av tilltagande magkrämpor som gjorde henne på dåligt humör! Farmor brukade hojta efter oss från vardagsrumsfönstret ut mot gatan när det var dags att äta. ”Osquitar, Javico” skrek hon om vartannat några gånger i taget, däremellan tuggade hon på sin tunga. Hon blev ökänd på vår gata och grannbarnen härmade henne när de vidarebefordrade hennes kallelse åt oss!

Det var tråkigt på sätt och vis att vår släkt inte kom lika ofta eftersom jag saknade mina kusiner, men det ledde å andra sidan till att jag blev tvungen att ordna fram egna kompisar. Efter ett halvår som nykomling lyckades jag till slut, och för första gången i mitt liv, skaffa mig en egen vän!


Det var den ett år äldre grannpojken Tabi som bodde två portar från oss och som var bäst i att härma farmors rop efter sina hungriga barnbarn från fönstret. Antagligen var hans smeknamn en förkortning av namnet Tabiolo, eller nått liknande namn, hur som helst, var det han som lärde mig cykla en vacker dag och det var faktiskt så vi började umgås.

Han brukade nämligen låna sin storasysters cykel, som jag tyckte då var en enorm stor hoj, och en dag lånade han i sin tur ut den till mig dock utan hans systers kännedom.

När jag så hade cyklat runt ett par kvarter och kom in på vår gata igen såg jag hans syster stå och slå honom hårt mot huvudet med sin handväska. Hon fortsatte även efter det att hon sett mig närma mig dem. Hon såg livsfarlig ut så istället för att cykla ända fram gjorde jag plötsligt en helomvändning på gatan för att cykla ifrån dem. På så sätt, tänkte jag, kunde jag rädda min kompis undan fler jätte- bulor på skallen. Hon sprang efter mig skrikandes och viftandes med sin handväska. Jag lät henne tro att hon kunde hinna ikapp mig och cyklade sedan ifrån henne allt jag orkade. Jag rundade kvarteret och ställde cykeln utanför deras port. Jag sprang och gömde mig sedan i den gröna jeepen, som hade tyg- överdel med plastfönster, och till min förvåning hittade jag Tabi där också!

Stackaren hade börjat blöda från hårbotten men vi skrattade ändå glatt åt och hur jag hade räddat honom från hans dumma och vildsinta syrra, men framför allt skrattade vi åt att vi hade hittat ett gemensamt gömställe.

”Brukar du också gömma dig här?” frågade jag. Han lade ett finger för sin mun för att tysta mig samtidigt som han log och nickade till ett ja.

Jeepen hade stått parkerat på samma ställe i flera år. Den ägdes av en enbent pensionerad militär som vid det laget inte hade synts till på länge. Den blev vårt perfekta gömställe då man kunde höra allt som sades utanför utan att vi syntes till. Plastfönstren var så repiga och skitiga att man knappt kunde se ut från dem och i det soff- fria baksätet låg ett gammalt däck som vi använde som soffa och kortleksbord. Den starka lukten av bensin inifrån jeepen gjorde oss dock lite yra och dåsiga och vi förbjöds därmed att använda bilen av våra föräldrar. Pappa hade fått nys om mitt gömställe via min lilla skvallerbytta till lillebror! Pappa hade för övrigt träffat en ny kvinna sedan ett tag tillbaka och hade också hunnit flytta ihop med henne. Han besökte oss därför i allt mindre utsträckning och då rörde det sig om kanske ett par söndagar i månaden. Han sade att bensinlukten kunde vara skadlig att inandas och varnade oss för att leka med tändstickor inne i jeepen!


Under denna tid blev mammas besök också allt glesare. Hon kom vissa helgkvällar och sov över på en madrass som lagts ut på golvet i vårt lilla rum.

Vi brukade gå och lägga oss samtidigt för att ha en liten stund ensamma för oss själva. Vi berättade för varandra vad vi hade gjort, vad vi varit med om under den senaste tiden och hur det gick i skolan för mig. Lillebror hade ännu inte börjat skolan utan gick hemma så att säga.

Ibland berättade hon roliga händelser som hon just hade varit med om, en av dem var denna med telebolaget;

”Ni vet, ibland brukar snorungar som ni busringa folk på telefonen? Vi nickade. Denna gång var det en man som sade sig komma från telebolaget! Hej, är det señora Georgina Freyre jag talar med? Sade mannen och jag svarade ja, fast det ska vara Escobedo! Escobedo? Ja, Georgina Escobedo, jag har skilt mig! Okey, säger mannen och fortsätter. Jag ringer angående telefontester. Ni förstår señorita, att folk har ringt till oss och beklagat sig över att deras telefoner gått sönder eller inte fungerar som det ska och det beror ofta på att nummertangenterna på den snurrande nummerskivan hakat upp sig! Jaha sa jag, det lät ju logisk trodde jag,

-men min fungerar alldeles utmärkt! Vilken tur för er señorita, men vi måste nog, för säkerhetskull, kolla ändå om er telefon inte hakat upp sig på något nummer så jag får be er att lägga lillfingret på nummer ett.

-Jaha sade jag och gjorde det. Sedan, fortsatte mannen, ska ni lägga ringfingret på nummer två. -På tvåan, jaha sa jag och gjorde det. Långfingret på nummer tre och tummen på nummer fyra. Tummen på nummer fyra upprepade jag och gjorde som han sa. Har ni gjort det nu? Ja, svarade jag. Jaha, sade mannen och blev tyst och betänksam en kort stund och sedan fortsatte han. Få se nu, är det något som saknas? frågade han fånigt. Ja, pekfingret då, var ska den vara? frågade jag eftersom det var den enda fingret kvar. Jasså pekfingret ja, ja just det, jo, förstår ni señorita, det ska ni peta så långt in i arslet som möjligt! Adjö! Och så lade han på bara och där stod jag med fingrarna på nummerskivan som ett fån!”

Åh vad vi skrattade! Jag skrattade så besinningslöst att jag höll på att ramla ur sängen. Mamma var mest imponerad över att killen i luren kunde hålla sig för skrattet så länge!


Allra oftast berättade hon dock om sitt jobb på klädbutiken och ibland om sina framtidsplaner som självfallet inkluderade oss. En kväll berättade hon om ett land som låg mycket långt bort. Mamma hade alltid haft en dröm om att fara runt världen och upptäcka nya platser. Sedan separationen hade denna dröm tilltagit för att senare göra oss uppmärksamma om att det inte var helt uteslutet att vi en dag skulle prova att bo utomlands!

Hon hade sedan tidigare berättat om en väninna som hade flyttat till Australien och hade det bra där. Senare blev det dags för en kollega att packa väskorna och bege sig till sina släktingar i USA. Mamma själv hade just besökt Chile och Argentina, vilket var länder som för mig låg långt bort i periferin. Men det var ändå länder man hade hört talas om, men just denna natt, då hon låg och nattade oss från sin madrass på golvet, svamlade hon om ett land i norra Europa och som kallades för Sverige. Suecia, ett för mina öron sagoklingande namn! Namnet hade jag nog hört nämnas någon gång tidigare men aldrig tänkt djupare över det. Jag visste inte ens var det låg då. När jag frågade om varför just detta land plötsligt dök upp bland hennes samling av favoritländer fick jag ett mycket märkligt och överraskande svar!

"Kan jag berätta en hemlighet för er?” Hennes ögon brann av iver att få berätta! Vi nickade ja och blev förstås mycket nyfikna. ”Men då får ni lova att hålla tyst om det och inte säga något, inte ens till farmor! Lovar ni?”

Vi nickade snabbt till ett ja igen.

”Jag har träffat en svensk man!" Hon sa de orden som om de hade legat länge på hennes tunga. Mamma hade träffat en annan man! Bara det var för mig en förskräcklig tanke, och en svensk man dessutom! Det här bådade inte gott, tänkte jag samtidigt som jag undrade hur en svensk man såg ut?

"Vad är en svensk, mamma?" Frågade lillebror.

"Det är en person som kommer från landet Sverige." Förklarade hon med sjungande ton för honom.

"ja, men var ligger det?" fortsatte lillbrorsan medan jag försjönk in i djupa tankar. Hon gick igenom landet Sverige med oss som om det var rena sagolandet på Jorden!

"Det ligger nästan vid nordpolen och är ett mycket vackert land. På vintrarna finns det jättemycket snö där och folket åker skidor till sina skolor och arbeten. Huvudstaden heter Stockholm och består av hundra öar omgiven av flera sjöar och...... jag ska flyga dit snart!" Nu vaknade jag till och böjde mig ner från min högt stående sängkant.

"Vad? Ska du åka dit?" Hastade jag mig ur till en fråga.

"Ja, jag ska åka dit med svensken för att se mig om ifall vi kan bo där tillsammans sedan." Jag blev alldeles mållös.

"Men, du kommer ju att frysa ihjäl mamma!" Var lillebrors kommentar och fortsatte; "Du har ju inte så varma kläder!" Mamma fnös och lugnade honom med att meddela att hon visst kommer att köpa sig en varm kappa och fordrade skinnstövlar från butiken där hon jobbar för att ta med sig på resan. Hon vände sig mot mig och fortsatte;

"Han heter Rolf och är väldig snäll! Lyssna nu, jag kommer bara att vara borta ett år. Under tiden bor ni hos farmor och farfar som vanligt men när jag kommer tillbaka ska vi bestämma oss var och hur vi ska bo tillsammans igen. Om jag tycker att Sverige verkar okej så kanske vi flyttar dit, om inte så ska vi leta upp ett annat jättefint hem här i Lima eller någon annanstans i Sydamerika. Ett ställe som vi alla kommer att trivas i! Farmor börjar bli gammal och trött. Jag har pratat med henne om att åka utomlands en längre tid för att arbeta och sedan ordna upp vår framtid när jag kommer tillbaka! Med de orden som ekade fram och tillbaks i mitt huvud resten av natten förstod jag att tiden här i La Punta var räknade och att det åter skulle bli dags för en flytt igen! Förutom att mamma hade träffat en man, som jag troligtvis skulle tvingas stifta bekantskap med så småningom, var nog kanske det faktum att vi måste flytta igen som gjorde mig mest irriterat och ledssen. Jag var rädd att vi skulle fortsätta hålla på att flytta fram och tillbaka i all oändlighet. Jag trivdes så bra här i La Punta och särskilt nu när jag äntligen träffat en kompis också. Nej, jag ville inte flytta igen!


Att mamma hade pratat med farmor om att hon skulle åka bort var visserligen sant men att resans destination var Sverige och att hon träffade en svensk man hemlighöll hon dock för henne! Att hon hade träffat en man var något hon undanhöll för pappas släkt, ty det hade försvårat farfars och farmors empati för henne och lett antagligen till att jag och lillebror hamnat hos pappa istället, vare sig han själv ville det eller inte! Farmors största önskan var, liksom min, att hennes son skulle be om benådning för sina eskapader och att mamma i sin tur skulle förlåta honom och lägga ett streck över alltihop för att börja på nytt igen. Det skulle visa sig att farmor hade misstagit sig totalt när det gällde min mor!

”Kom ihåg att inte nämna ett dugg för farmor om detta, okey?”

”Okey” Svarade jag och lillebror ikapp medan jag fortsatte sedan, i mitt oroliga sinne, att undra hur en svensk man kunde se ut? Såg han ut som en blond eskimå eller som en japan? Såg han mer ut som en skäggig amerikan eller kanske rent av en charmig fransman........fast med en vacker dekorerad vikingahjälm på huvudet?




Lauthers CupSapospelet

Posted by Oscar Freyre Tue, August 16, 2011 18:18:48

Lördagen den 13 augusti 2011 gick Sapoturneringen Lauthers Cup av stapeln hemma hos familjen Lauthers i Mälarhöjden. Det blev en vuxen- och en ungdomsturnering vars finalister fick möta varann vid en gemensam final. Vi blev cirka 28 deltagare och det blev en mycket lyckad tillställning med grillning, fin stämning och vackert väder. Efter denna lyckade turnering kom vi, arrangörerna, på att göra denna till en årlig förekommande turnering. Vid mitten av augusti har de flesta kommit hem från sina semestrar och kvällarna är ljumma så tiden är utmärkt för att samla till sig stora deltagarsiffror och utföra riktigt stora mästerskap! Lauthers Cup behöver inte heller alltid anordnas på samma plats utan kan gå runt hos olika värdar eller hyra in sig på någon lämplig plats med servering! Vi får hoppas på det bästa, huvudsaken är att låta sig ha roligt och spännande när man träffar sina vänner och släktingar!

Bilderna: Arrangörerna för Lauthers Cup 2011 Johan och Oscar samt tillsammans med vinnarna av turneringarna.
Blog imageBlog image

Expo 2012Kommande utställning

Posted by Oscar Freyre Wed, May 25, 2011 16:51:43

Nu är det bokat! Kommande separatutställningen Expo 2012 på Gallery 40 Hornsgatspuckeln 28 april - 3 maj. Närmare info läggs ut successivt!
OF

Ny ateljéAteljé

Posted by Oscar Freyre Sun, March 20, 2011 11:00:22

Ateljé Ciresia i Mariatorget bommade igen för gott i december 2010. Med buller och bång avslutades all konstnärlig verksamhet där för att ge plats åt Smothie-bar!? Via konstnärsvänner från Ciresia fick jag dock tag på en ny och fräsch ateljé belägen i Kärrtorp (Södra Stockholm), Holmögaddsvägen, och dit flyttar jag in i mitten av mars 2011.
Ateljén är nyrenoverad och har en mycket praktisk lösning av användningsytorna därför kommer jag att ha Sapospelen där för uthyrning. Fräsch toalett och kök med intilliggande matbord variant större gör lokalen mycket trivsamt och ger stark intryck av en trevlig mötesplats. Ni är därför mycket välkomna för en ateljébesök med fik och tilltugg! Var god tag kontakt med mig via mobil eller e-post så att ni får adress och vägbeskrivning dit.
Välkommen
OF
Blog image

Global Forces!Nyheter

Posted by Oscar Freyre Fri, February 25, 2011 19:32:28

FN har spelat ut sin roll! Med tanke på vad som håller på att ske i Nordafrika, särskilt i Libyen där galningen Khadaffi (el. Gadaffi) skjuter ihjäl sina egna landsfränder står en handlingsförlamad världsorganisation och tittar på! Otroligt nonchalant! Var går våra pengar till egentligen?
Denna fantastiska revolution som pågår nu i Nordafrika är något som skapats av folket via folket! Med hjälp av dagens världsomfattande nätverk av diverse sociala media vars verktyg visat sig vara mycket mer effektiv än en gammaldags uppbyggt världsorganisation!
FN´s struktur är 65 år gammal nu, mycket i världen har förändrats sedan dess men organisationen hänger tyvärr inte med i utvecklingen. Dessutom är den en koloss som styrs av ett par stora nationers ekonomiska intressen. Lägg därtill de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet som med sin veto bromsar organisationens välvilja och operationer!
Vi ungdomar har tröttnat på dessa gamla spår som havererat och blivit till ett spel för gallerierna! Det händer ingenting helt enkelt och då är det bästa att ta fram ett nytt system! Därför har jag tagit fram mitt förslag att för att göra världen bättre!

The Global Forces

Blog image

Global Forces (el. General Forces) är mitt namn för den nya demokratisk direkteffektiva världsorganisationen som ska innehålla en världsomfattande fredstyrka i absolut elitnivå! Styrkan ska sättas in vid humanitära hjälpinsatser såsom naturkatastrofer och pandemier. Specialstyrkor ska kunna slå till såväl mot galna diktatorer som mot den världsomfattande organiserade brottsligheten. Styrkan skall kunna hindra både tjuvjakt i land och hav samt stoppa gränslöst knark- och människosmuggling. Den ska inte bara ersätta FN utan ta över FN´s organisationsstruktur med all dess globalt utspridda uppgifter.

Med demokratisk direkteffektivitet menas en organisation styrd av en verkställande styrelse (som väljs om var fjärde år) vars beslut verkställs omedelbart. Den verkställande styrelsen vilar på en kompetensplatta kallad Informativa och Verkställande Rådet (IVR) bestående av etablerade yrkesmänniskor inom organisationens berörda branscher såsom fria läkare, fria samhällsvetare och fria journalister men också specialinvalda intellektuella personer såsom Nobelpristagare och annan berömd celebritet!

Organisationen ska agera med omedelbar kraft oberoende av politiska eller religiösa ståndpunkter tack vare dagens sociala media och Internets gränslösa sammanförande kraft!

Efter att det Informativa Rådet tagit sig an en ny problematik och vet hur den skall kunna lösas skall den samarbeta med styrelsen via omröstningar och enkätformuleringar på webben. När styrelsen väl fattat sitt beslut skickas direktiv ut till det Verkställande Rådet som organiserar, distribuerar och administrerar arbetet via dess globala nätverk!

Global Forces ska finansieras av medlemsländerna och av Internationella valutafonden. Alla medlemmar har lika rösträtt. Styrelsen består av 15 personer (inklusive talesman/språkrör) invalda genom intern omröstning. IVR ska däremot bestå av sakkunniga personer från hela världen.

GF behöver endast ett huvudkontor eftersom dess verksamhet blir webbaserad. Däremot behöver den militära basstationer/ träningsläger, förråd, verkstad och diverse transportmedel. Dessa ska kunna lösas lokalt genom spridning av organisationens olika uppgift-områden.

Oscar Freyre 2011-02-25

Sapoturnering på Söderhallens kulturklubbSapospelet

Posted by Oscar Freyre Wed, February 09, 2011 19:35:04

Lördagen den 26 februari 2011 går årets första Sapomästerskap av stapeln på Söderhallens bussdepå i Södermalm.
En 32-manna turnering anordnas tillsammans med bussförarnas Kulturklubb under ledning av Tina Messing och mig själv. Det blir första turneringen med den nya Sapolådan Sapo-09 (bilden nedan) som jag designat och tillverkat själv (med lite hjälp av Rolf Nordell förstås). Det ska bli jätteroligt att få låta mina kollegor prova på detta spel och jag hoppas att få kunna hyra ut lådan under årets ljusa period till Saposugna turneringsarrangörer! Alla är välkomna!
OF
Blog image